Mina tankar om mobbning och vad det gör med en som människa

February 9 2017 – I wrote an article today, temporarily only in Swedish – but I will translate it later.

Det sägs att tiden läker alla sår. Men gör de verkligen det? Kanske beror allt på hur djupt de sitter och hur de kom till? Att bli mobbad ger sår långt in i själen, kanske läker vissa, men vissa lämnar livslånga ärr.

Lyssnade på författaren Björn Ranelid igår där han berättade om hur mobbningen i skolan påverkade honom än idag och hur mobbad han blivit även som vuxen på grund av sina läppar. Han berättade om sin ovanliga sjukdom som gör att läpparna sväller upp vilket tvingat honom till operationer. Att bli förlöjligad för sitt yttre av både allmänheten och journalister måste göra så oändligt ont. Hur tänker man som människa när man förlöjligar en annan människa? Hur tänker man när man vill peka ut någons utseende som udda eller fel?

Jag kan inte annat än känna igen mig i hans erfarenheter. Att aldrig känna sig vacker, att aldrig tro på de som säger man är vacker, söt eller snygg. Att tycka man är så ful att man ibland undviker speglar. Att få positiva komplimanger för sitt utseende är jobbigt – särskilt när man är övertygad om att människor driver med en eller att de bara vill vara snälla.

Mina sår tycks aldrig läka, de sitter alldeles för djupt. Inte för att jag sitter och ältar, men det finns liksom där. Mobbningen började redan i lågstadiet, men då handlade det aldrig om mitt utseende. Jag var liten, smal, rädd för allt och ständigt ängslig – sådant som mobbare luktar sig till. Min ängslighet var nog den utlösande faktorn. Eller så var jag bara udda och konstig.

Åren som ändå satt mest spår i mig är tonåren då allt plötsligt handlade om mitt utseende. Just de åren påverkar mig undermedvetet än idag, jag skriver undermedvetet då det är just så det är – allt finns liksom kvar under ytan och det går inte att få bort. Genom åren har jag jobbat med mig själv, gått i terapi och försökt bearbeta mitt självförtroende men det går aldrig att få bort känslan av att de hade rätt.

Jag såg inte ut som de andra, jag var som man sa “ful som stryk”. Hur jag än försökte så lyckades jag aldrig se ut som de andra. Oavsett om det handlade om mina kläder eller mitt utseende. Visst gick det att komma igenom vissa dagar, dagar som ändå var ok – men det fanns också dagar då jag kände att jag inte orkade mer. Och känslan återkommer då och då än idag. Det finns dagar då jag inte klarar att vara social, jag orkar inte se mig själv, orkar inte ens visa mig själv. Men det kommer också dagar som är helt ok.

Med tanke på mina självporträtt så finns det nog också de som tror jag är fåfäng, precis som i Björn Ranelids fall, men mina självporträtt handlar om att försöka hitta någon slags acceptans. Jag försöker förlika mig med mitt eget yttre, vilket inte alltid är lätt eller enkelt. Jag har under många år önskat plastikoperation, men det har varit ekonomiskt omöjligt. När det kommer till mina självporträtt så har jag blivit bra på ljussättning, jag vet vilka vinklar som fungerar och vilka som inte fungerar. Jag har helt enkelt fått lära mig att anpassa mig till mitt yttre, men jag kommer aldrig att acceptera det. För känslan av att mobbarna hade rätt finns kvar, en känsla som aldrig verkar försvinna.

Jag ältar inte och är heller inte bitter på mobbarna eller de som slog, kanske fanns det en mening med allt? Men jag föraktar mobbning, både den som finns i skolan och den som finns bland oss vuxna. På arbetsplatser, i sociala medier… Så länge människan finns så finns också mobbning. Ett samhälle utan mobbning känns på något sätt som en utopi. Människan förändras inte. Kanske en del får en tankeställare och slutar, kanske finns det de som ångrar vad de gjort – men det finns alltid andra som fortsätter. Och där det tar slut, där tar andra vid. Generation efter generation…

Idag har jag har förstått att jag måste lära mig att leva med det som gör ont, för tiden läker trots allt inte alla sår.

10 comments

    1. Thank you for your bravery and the depth, awareness and care of this post. It is inspiring. I am excited by the way these self-images and body-images interact with the social and physical images of space around you, and which is also part of your consciousness. Those images show the same honesty, deep attention and care. Love is the word for that. Thank you.

      Liked by 1 person

  1. Mmmm… ett mycket fint och starkt inlägg det här Malin. Jag kan till viss del faktiskt känna igen mig själv i detta. vill nog inte påstå att jag var mobbad, eller det kanske jag var men inte riktigt har insett det ännu!?
    Det finns personer från skoltiden jag mer eller mindre inte vill träffa, just på grund av det du skriver här, det är jobbigt. Det de sagt och gjort sitter djupt rotat inne i mig. Det gör ont att behöva plocka fram det igen…

    Hur som helst, nog om mig och mer om ditt inlägg här så var det toppen-bra skrivet tycker jag. Tack för att du delar din historia Malin och delar med dig av det som känts jobbigt för dig under din uppväxt. Inlägget berörde mig verkligen ska du veta!

    Liked by 1 person

  2. En stark och smärtsam berättelse att ta del av, Malin. Visst tror jag som du att självporträtt kan vara en del i att förlika sig med, eller i alla fall bearbeta, hur man ser ut, precis som vi tidigare diskuterat. Det är i alla fall en av de saker som jag kommer arbeta vidare med, tack vare dig.

    Liked by 1 person

  3. Mobbing är nog det som sätter bland de djupaste spår och ärr man kan tänka sig, att ständigt bli påmind om “fel” som inte har något som helst med verkligheten att göra egentligen men som av andra görs även till ens egna “sanning”. Det är bland det grymmaste tänkbara.
    Jag kan känna igen mig till viss del i det du beskriver, men pga av vissa saker (som du redan vet) förstod jag aldrig som ung detta då det sociala spelet är något som jag aldrig förstått mig på. Utanförskap gör saker med människor som inget annat och just barn och tonåren sätter ju så otroligt stor prägel på hur vi uppfattar oss själva genom andras reaktioner och jag tänker att det är ett livsprojekt (hittar inget bättre ord just nu) att hitta tillbaka till sin kärna och tro på det andra säger till en som vuxen. Att lita på människor blir en märklig balansgång mellan hopp och tvivel, naivitet och kanske t o m cynism och misstro.
    Jag är helt säker på att självporträtt (efter att ha läst dina artiklar om ämnet) är en viktig väg att gå för att försöka bli sams med sig själv och få sin självbild att växa och ge en sin egna bild av sig själv, den man vill vara och är.
    Att träffa personer från sin ungdom är (som Mårten skriver)något jag undviker i möjligaste mån just för att man på två sekunder reduceras till den individ man en gång ansågs vara.
    Och hur ska vi någonsin komma tillrätta med detta med mobbing när vi vuxna inte kan bete oss vettigt emot varandra? Nätet har dessutom gjort det än värre då så många vuxna öppet mobbar varandra och dessutom lägger ut både hot och hat, filmer och foton på mobbingen utan någon som helst rättslig påföljd?
    Ett ämne som berör starkt och som finns så oändligt mycket att säga om, men jag stoppar här. Jag önskar så att du inte skulle behöva känna som du gör och ingen annan heller såklart. Mobbing tar liv och borde ses utifrån det perspektivet!
    Starkt av dig att skriva om det tycker jag!

    Liked by 1 person

Go ahead, make me happy and leave a comment...

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s