Mina tankar om att inte passa in

July 31 2015

July 31 2015 – I wrote these thoughts last night in Swedish, I will translate it into English asap and put it on my blog. I also thought this self portrait would fit the text.

Jag har alltid varit en outsider men det är inget jag lidit av så länge jag valt den själv, men att bli utanför på ett negativt sätt är en helt annan sak. Jag har blivit både utfryst och ignorerad i olika sammanhang i mitt liv utan någon egentlig förklaring på varför, men mina fel och min avsaknad av skönhet var något jag upplystes om ofta under nästan nio år. Orden jag fick höra var rätt hårda. Ser jag så udda ut? Jo. Jag såg det också då och jag ser det än idag. Till slut blev ju allt en sanning.

Att vara den som ses på som någon som har ett udda utseende sänker både självförtroende och självkänsla, det blir en inre kamp. En ständigt pågående kamp där fixeringen är i fokus.

Det har aldrig sårat om någon tyckt jag är märklig eller till och med konstig i mitt sätt att vara, då jag inte lider av att vara annorlunda eller udda i min personlighet, snarare har jag sett det som min styrka. Men ändå ville jag ju på något sätt dölja att jag var annorlunda i mitt sätt att vara med att försöka se ut som andra. Den negativa uppmärksamheten jag fått kring mitt utseende har däremot satt sina spår. Denna negativa uppmärksamhet gjorde sig också påmind hösten 2011 då jag fick ta emot otaliga mejl och kommentarer på min blogg om min totala avsaknad av skönhet och vad jag borde göra… Orden var hårda även denna gång, däremot väljer jag att inte skriva dessa här.

Jag var den som aldrig passade in någonstans egentligen. Det var som om alla fack redan var upptagna, det fanns ingen plats för mig alls, vilket skrämde mig då jag längst in kände och visste att jag inte var som alla andra. Kanske var det rädslan att andra skulle upptäcka hur annorlunda jag var. Dom skulle upptäcka att jag inte var som dom. Känslan kanske kan jämföras med min stora rädsla inför julpysseldagen på lågstadiet; dagen då klassen skulle vara i olika byggnader på skolgården. Panikkänslan att kanske inte hitta. Tänk om jag skulle gå in i fel byggnad och fel rum? Jag kände alltid en oro för att andra skulle se att jag gått vilse. Jag var rädd för att jag till slut skulle irra runt ute på skolgården, eller ännu värre; gå in i en skolsal och upptäcka att det var fel skolklass.

Att vara tonåring i mitten av 80-talet var faktiskt inte lätt. Jag klädde mig inte som de andra, jag hade inte blekta Levi jeans med hål och slitningar på dom rätta ställena, jag hade inte heller den vita eller svarta Takanodressen. Mina Levi jeans var mörkblå och utan hål. Jag försökte fixa till hål med sax, men det blev inte helt som jag hade tänkt. Det var heller ingen idé att lägga dom i klorin för blekning, allt hade ju redan blivit fel. Och Takanodressen på JC; där fanns bara den rosa kvar. Ingen, jag menar ingen, ville ha den rosa. Jag stod i valet, antingen ingen alls eller den rosa. Jag ville ju passa in på något sätt. Den jag ville ha var vit med svart text eller en svart med vit text, en sådan som alla andra hade. Men det fanns inga kvar, så det blev en rosa Takanodress. Så, jag blev udda igen. Mot min vilja. Det här är något som alltid varit återkommande i mitt liv och jag har ibland undrat varför. Jag ville bara så gärna bli som andra, se ut som andra – åtminstone de rätta kläderna. När jag ville köpa mig ett par snygga shorts till skolgymnastiken, så visste jag exakt vilka jag ville ha. Jag ville ha dom svarta med vita revärer. Men när jag skulle köpa så var samtliga svarta shorts slut och de enda som fanns var gula med vita revärer. Så där stod jag än en gång och undrade varför. Varför? Just där och då tänkte jag tillbaka på tiden från mellanstadiet då jag längtade efter att få kritvita snowjoggingskor, dom där snygga som alla andra hade. Men just då var den vita modellen slutsåld och man hade bara en modell kvar. Jag fick helt enkelt köpa en helt annan färg, en märklig grönblå färg. Dessutom var den ena skon lite missbildad i sin form…

Av någon anledning så har det ofta varit så här i mitt liv. Mina försök att få se ut som alla andra misslyckades gång på gång. Ibland verkade det som om alla hade allt och hade de inte allt så fick dom ändå allt så småningom och aldrig något som gick fel. Kanske är det ett naivt tankesätt, men så kände och tänkte jag. Och jag kan känna och tänka så än idag.

Jag samtalade med en klok människa om just detta, om hur det aldrig blev som jag önskade eller som jag tänkt. Allt jag känt och upplevt, olika händelser i mitt liv – mina ständiga försök att passa in eller smälta in, men där jag alltid misslyckades. Svaret jag fick kändes ändå ganska logiskt; se det så här, du har alltid varit osynkad med universum. Varje gång du försökte vara som andra så blev det aldrig så. Det var liksom inte meningen att du skulle passa in och varje gång det inte blev som du ville så var det för att göra dig uppmärksam på att du inte skulle se ut som alla andra. Jo, det låter rätt logiskt faktiskt. Kanske är det så.

När jag tänker efter så har jag ändå fått en hel del i mitt liv. Jag har mitt egna tankesätt, jag har ett seende som varit till min fördel i mitt fotograferande, jag kan skriva och uttrycka mig i ord. Och det finns en mening med allt. Det fanns en mening med att aldrig passa in. Mitt utseende kan jag däremot inte göra något åt, jag kan bara försöka acceptera att det är så här jag ser ut. Jag är trots allt jag och jag ska fortsätta att vara jag och det finns inget som jag skulle vilja byta ut för att passa in och vara som alla andra.

12 comments

  1. Det du ser i spegeln är vad andra i åratal intalat dig att du ska se. Människan kan vara otroligt grym och i grund och botten handlar alla dessa elaka ord om att människorna som säger orden projicerar över sin egen osäkerhet och rädsla på någon som de finner mottaglig för det. Jag förstår så väl hur du känner. Jag har varit där, precis likadant, fast lite tvärtom. Mina kläder var t ex FÖR moderna för det lilla samhälle jag växte upp i. Jag fick också höra hur ful och äcklig jag var. Denna “visshet” levde jag med…länge… Idag ser jag det inte så alls! Idag är jag nöjd med mig och tycker om mig. Nä, jag tycker fortfarande inte att jag är “nåt speciellt”, men jag har accepterat den jag är och hur jag ser ut. När jag är udda och annorlunda så är det också mina egna val.
    Det är inte lätt, att ändra, när man alltid fått höra motsatsen, men Malin, låt inte allt det där du blev kallad bli din sanning. Du är vacker, på både utsidan och insidan, tro aldrig något annat!

    Boktips: Kay Pollak – Att välja glädje

    Massa kramar till dig fina! <3

    Like

    1. Jag har fått det klart för mig från andra genom åren – att jag ser det andra intalat mig att se är det jag ser. Däremot har jag svårt att se att det jag ser inte är någon sanning. Jag jobbar på det… Jag accepterar att jag är jag idag och jag är stolt över att vara den jag är; även den känsliga biten hos mig själv – trots att människor faktiskt sårat mig mycket just pga min känslighet, till och med varit extra hårda många gånger – så är det en sida hos mig själv som alltid kommer finnas kvar, den är en del av mig själv. Det finns mycket att säga och uttrycka i frågan, men vill tacka för din fina kommentar och att du delar med dig av dina tankar och funderingar + egna upplevelser. Kram tillbaka.

      Like

  2. Jag skulle så gärna vilja skriva en massa saker om utanförskap här, känslan av att aldrig passa in och att känna sig ensam trots en omgivning full av människor men det blir så lätt bara en massa floskler och jag känner ju inte dig så jag nöjer mig med att säga att jag tycker om dina bilder väldigt mycket och det du skriver känns.

    Like

  3. Så vågat och fint av dig Malin att dela dessa tankar med oss läsare. Tack så mycket! Jag tycker väldigt bra om det sista stycket där du når någon slags mening och försoning med dig själv. Vårt förflutna formar oss väldigt mycket, både på gott och på ont. Jag tror som du att det finns en mening med våra erfarenheter, och rätt utnyttjat kan vi låta dem inspirera oss, exempelvis i fotograferandet.

    Like

Go ahead, make me happy and leave a comment...

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s