Trees, trees, trees

February 11 2017 – iPhone 6s, full screen setting.

I was walking past these beauties yesterday and it was almost like heaven. Trees are friendly and they care for real, they can never be superficial. I was also reminded to finish my book “Being with trees”.

Mina tankar om mobbning och vad det gör med en som människa

February 9 2017 – I wrote an article today, temporarily only in Swedish – but I will translate it later.

Det sägs att tiden läker alla sår. Men gör de verkligen det? Kanske beror allt på hur djupt de sitter och hur de kom till? Att bli mobbad ger sår långt in i själen, kanske läker vissa, men vissa lämnar livslånga ärr.

Lyssnade på författaren Björn Ranelid igår där han berättade om hur mobbningen i skolan påverkade honom än idag och hur mobbad han blivit även som vuxen på grund av sina läppar. Han berättade om sin ovanliga sjukdom som gör att läpparna sväller upp vilket tvingat honom till operationer. Att bli förlöjligad för sitt yttre av både allmänheten och journalister måste göra så oändligt ont. Hur tänker man som människa när man förlöjligar en annan människa? Hur tänker man när man vill peka ut någons utseende som udda eller fel?

Jag kan inte annat än känna igen mig i hans erfarenheter. Att aldrig känna sig vacker, att aldrig tro på de som säger man är vacker, söt eller snygg. Att tycka man är så ful att man ibland undviker speglar. Att få positiva komplimanger för sitt utseende är jobbigt – särskilt när man är övertygad om att människor driver med en eller att de bara vill vara snälla.

Mina sår tycks aldrig läka, de sitter alldeles för djupt. Inte för att jag sitter och ältar, men det finns liksom där. Mobbningen började redan i lågstadiet, men då handlade det aldrig om mitt utseende. Jag var liten, smal, rädd för allt och ständigt ängslig – sådant som mobbare luktar sig till. Min ängslighet var nog den utlösande faktorn. Eller så var jag bara udda och konstig.

Åren som ändå satt mest spår i mig är tonåren då allt plötsligt handlade om mitt utseende. Just de åren påverkar mig undermedvetet än idag, jag skriver undermedvetet då det är just så det är – allt finns liksom kvar under ytan och det går inte att få bort. Genom åren har jag jobbat med mig själv, gått i terapi och försökt bearbeta mitt självförtroende men det går aldrig att få bort känslan av att de hade rätt.

Jag såg inte ut som de andra, jag var som man sa “ful som stryk”. Hur jag än försökte så lyckades jag aldrig se ut som de andra. Oavsett om det handlade om mina kläder eller mitt utseende. Visst gick det att komma igenom vissa dagar, dagar som ändå var ok – men det fanns också dagar då jag kände att jag inte orkade mer. Och känslan återkommer då och då än idag. Det finns dagar då jag inte klarar att vara social, jag orkar inte se mig själv, orkar inte ens visa mig själv. Men det kommer också dagar som är helt ok.

Med tanke på mina självporträtt så finns det nog också de som tror jag är fåfäng, precis som i Björn Ranelids fall, men mina självporträtt handlar om att försöka hitta någon slags acceptans. Jag försöker förlika mig med mitt eget yttre, vilket inte alltid är lätt eller enkelt. Jag har under många år önskat plastikoperation, men det har varit ekonomiskt omöjligt. När det kommer till mina självporträtt så har jag blivit bra på ljussättning, jag vet vilka vinklar som fungerar och vilka som inte fungerar. Jag har helt enkelt fått lära mig att anpassa mig till mitt yttre, men jag kommer aldrig att acceptera det. För känslan av att mobbarna hade rätt finns kvar, en känsla som aldrig verkar försvinna.

Jag ältar inte och är heller inte bitter på mobbarna eller de som slog, kanske fanns det en mening med allt? Men jag föraktar mobbning, både den som finns i skolan och den som finns bland oss vuxna. På arbetsplatser, i sociala medier… Så länge människan finns så finns också mobbning. Ett samhälle utan mobbning känns på något sätt som en utopi. Människan förändras inte. Kanske en del får en tankeställare och slutar, kanske finns det de som ångrar vad de gjort – men det finns alltid andra som fortsätter. Och där det tar slut, där tar andra vid. Generation efter generation…

Idag har jag har förstått att jag måste lära mig att leva med det som gör ont, för tiden läker trots allt inte alla sår.

The world is blue

November 28 2016 – From my iPhone 5s archive. Today I received another poem from my friend José and I hope you’ll enjoy the reading;

The world is grey

without the color

of your terrified fate.

The world is blue

without the informal shapes

of the Earth in you.

No world can resist

more and more methane,

this broken atmosphere

in which no-one insists,

so let it flow…

Yet no more white

in that useful snow

up their nose,

up ours,

down mine…

And the world is now inconvenient,

no human being believes anymore

in that old-fashioned concept of resilience:

C’mon, let it die!

Die indeed

in your arms,

always free,

never adored,

sometimes your god

sometimes theirs.

Besides, remind me that

the world is grey

and blue,

and whiteness has just been massacred

by the persistent guns

of everyone’s

infantile disdain.

(© José)